Ett stort äventyr

Det hela började med att Carolina frågade mig om jag ville följa med och övernatt i en av länstyrelsens stugor. Själv tyckte jag att det var en bra ide så vi bestämde oss för att åka till Vändåtberget och bo i den lilla stugan vid Innerabbortjärn eftersom Pekka rekommenderade denna tur.

Vårt äventyr började i Härnösand på lördagsmorgonen vi packade bilen med våra ryggor fyllda med god mat och varma kläder. Lastade in skidor snöskyffel och lite smått och gått som vi gissade att vi behövde. Vi hade lånat det vi saknade av Pekka, tack för det. Det skulle visa sig att vi behövde en del av det. Bilen började nu styra norrut, vädret var fantastiskt vackert och vi var mycket förväntansfulla. Efter att kommit till Ö-vik började kartläsandet, vet inte om jag är en så bra kartläsare men det var den uppgiften jag fick. Vägarna var bra plogade något vi var lite oroliga för att de inte skulle vara, det hade ju snöat en hel del i veckan. Trots de bra vägarna lyckades vi i en stunds ouppmärksamhet hamna i en snödriva. Det gick bra med både oss och bilen snövallen var mjuk och stor. När vi båda krånglat oss ut ur bilen och fått fram den lilla snö skyffeln kom plogbilen. En kille med ett stort leende på läpparna klev ut bilen och kopplade på dragsnöret och drog upp oss innan vi han förstå vad som hände stod vi åter på vägen. Man kan ju undra hur det kan komma sig att det kom en plogbil precis efter att vi kört av vägen på en plogad väg. För dig som vill veta lite mer om denna typ av händelser läs "Slumpen är ingen tillfällighet" av Jan Cederqvist. Oavsett hur det kom sig så är vi mycket glada över att du kom och att du hjälpte oss, att vi sedan gav dig något att skratta lite åt bjuder vi på.

Väl på vägen igen kom vi så fram till en skylt som visade var vi skulle, med då vägen var oplogad och vi trodde att vi var någon helt annan stanns på kartan så avtog vi att det fanns en annan väg också. Fråga inte hur vi kunde tro det men så var det. Vi körde vidare framåt, vi insåg vårt misstag fört när vi kom fram till ett hus som visade sig vara en hel by. Det skulle inte finnas enligt kartan. Även här hade vi lite tur då vi i alla fall fortfarande var kvar på den karta vi hade med oss. Det var bara att vända tillbaka till den oplogade vägen. Det första vi fick göra var att skotta fram vår parkeringsplats.

Nu var vi äntligen på plats för att börja skida mot målet. Några timmar senare jämfört med vad vi räknat med men vid gott mod. Vi spände på oss skidorna och kastade ryggorna på ryggen och började vår tur. Carolina som hade turskidor fick gå först och kämpa med att spåra för mig med vanliga längdskidor. För er som känner mig eller läser denna blogg vet att mina skidor är nyinköpta och att min erfarenhet av åkning inte är så stor. Men det gör bara att det blev lite extra spännande. Vi hade ca 4 km till parkeringen där vi skulle gå upp i skogen. Över oss hörde vi en helikopter som ivrigt hejade på vårt kämpande. Denna flög mycket lågt och inte vet vi vad varför, en teori vi hade var att dom letade efter elledningar eller något liknande som skadats av blötsnön (det hade varit problem med detta i Ö-vik). Efter ca 2 km kom det först en större bil, och sedan en lastbil som spårade upp den lösa snön. från och men nu gick det betydligt lättare att åka. Men detta betydde också att glidet blev bättre och det dröjde inte länge förrän jag var nere och pratade med snön första gången. Detta skulle hända ytterligare 2 gånger innan vi kom fram till skogen. Dessa 4 km tog ca 1,5 timmar, dvs en hastighet på 2,7 km/h. Det var nu äventyret började på riktigt. Vi tog oss in i skogen med vetskapen att det "bara" var 1 km kvar. Efter ca 50 meter och mer kravlade i snö än stående på skidor gav jag upp skidåkandet och började gå i stället. Jag vet inte om det var fysiskt enklare men jag tror nog att det gick fortare. Det kändes som om jag hade svårt att manöverea mig själv på skidor i snödjup som nådde mig minst till knäna. Klockan hade nu börja bli ganska mycket och det började bli mörkt. Det negativa med detta var att det blir mycket svårt att se de blå markeringarna på träden i månljus. Jag vet inte vad det var för nöt som tyckte att blå var en bra färg för att måla på träden. Antar att denna inte gissar att man kan vara ute i naturen när det är snö och/eller mörkt. Ja kanske behöver man vara lite galen men det är ju inte ovanligt. Det var tur att Carolina hade med sig en GPS, utan den hade vi varit helt vilse. Färden fortsatte med letade efter blå prickar, jag tror inte att jag någon gång varit så glad över att sen en blå prick tidigare. Efter ca 2/3 av vägen lämnade jag mina skidor det var betydligt enklare att gå utan att släpa på dessa. Trots att det tog tid och vi hela tiden gissade vilken väg som var den rätta var vi vid gott mod och hade ganska kul, vi njöt stundtals av den fantastiska naturen, stjärnorna och fullmånen. Det var fantastiskt att vara i denna skog med stora mäktiga tallar. Efter 4 timmar nådde vi så äntligen fram till stugan. Det var fantastiskt att äntligen komma fram och efter att förflyttat oss med en hastighet av 250 m/h. Nästan snigelfart men kom ihåg att det var min första tur på skidor på mycket länge.

Väl inne i stugan eldade vi i kabinen och lagade en välbehövlig middag. Grillade korv, det var nog den godaste korv jag ätigt på mycket länge. Morgonen efter vaknade vi till att det var -15 grader ute och ganska kallt i stugan också. Vi brassade på med värme i kaminen för att få upp värmen innan vi skulle börja vår färd tillbaka. Tillbaka vägen var betydligt enklare. Dels för att det var lättare att se de blå prickarna men också för att vi kunde följa gårdagens spår. Vi var nere vid vägen på nästan 2 timmar. Då hade vi hämtat både skidor och den försvunna spaden. De sista 4 km gick relativt bra även om jag var nere i snön ett antal gånger. Här tar vårt äventyr slut och två trötta men glada vänner sätter sig i blien och styr hemåt.