Nu börjar det likna nått.

Nu har jag skruvar grejer så att jag bokstavligen har blåsor i min högra hand. Det är inte bara det att man blir trött av att åka till Happis och gå på Ikea, man får skador av det också. Jag har nu ett stort skoskavsplåser i min högra hand som för att dölja det otrevliga såret som jag fått efter allt skruvande.

Men inget ont (idag av betydelsen smärta) som inte har något gott med sig. Igår kunde jag för första gången äta middag sittandes vid ett bord. Det var nästan som att det känndes lite lyxigt. Det finns alltså hopp för den nya gatan. Det har varit skönt att vara här och fixa i helgen så att jag känner att det blir lite mer hemtrevligt. Men till nästa helg blir det Härnta igen och min gamla gata i stan. Det behöver ju fixas även där.