En timme en minut

I går var det så dax för att se kent för andra gången i år. Förutsättningarna var dock lite anerlunda nu. Förra gången, i mars var marken täckt av snö och färden gick till e-on arena i Timrå. Väl där var det tyvärr bara halvfull. Nu var det en helt annan sak, sommar, sol och Zinken. Det var första gången jag var där, och jag blev inte besviken.

Som vanligt var mina förväntningar höga och det var inga problem för Jocke Berg & Co att leva upp till dem. Konserten var den bästa jag sett med dem. Blandade riktga gamla godingar med nya låtar. Jag blir alltid lika glad när jag hör Blåjeans, Kallt kaffe, Dom andra, Ingeting, Kärleken väntar, Kevlar själ mf mf. Det var en timme som kändes som en minut. Varför ska det gå så fort när man har roligt. Och aldeles för snabbt kommer så 747 och av tradition så vet man att nu är det snart slut. Det blev dock som vanligt några exta nummer då vi bland annat bjöds på "Håll ditt huvud högt" och min absoluta favorit "Utan dina andetag". En text som är så otroligt vacker att jag blir rörd när jag hör den och när den spelas live, jag får gåshud. Strax där efter så spelas så Mannen i den vita hatten och vi vet alla att detta är slutet på en fantastisk stund. Att lite från ovan som jag stå och se flera tusen händet i luften samtidigt som man hör publiken sjunga tillsammans men KENT "Vi ska alla en gång dö" är lika effektfullt som att så mitt i havet av konfetti regn.

Det finns bara en sak att säga TACK KENT för en fantastisk kväll på Zinken.